morfen

Då åkte mina föräldrar hem idag - mamma har varit här i tio dagar och pappa och lillebror Jonas över helgen. Det har varit väldigt skönt att ha ett par extra händer till hjälp för helt enkelt är det inte att sitta och amma medan en 1½-åring försvinner in i ett annat rum och får tag på pennor, kryper under sängen för att leka med katten etc.
Nu får jag "stå på egna ben" om dagarna men kommer de flesta dagarna bli som idag så kommer jag ha det lugnt. Téa har varit på sitt ljuvligaste humör och Gabriel har sovit mest hela dagen.

Så värst mycket fotograferat har det inte blivit på sistone och tyvärr så drabbas man av andra-barnet-syndromet med kameran och det blir inte alls lika mycket fotograferat på Gabriel som på första tiden med Téa. Jaja, sånt är livet. Man får se till så att det blir några bilder av riktigt bra kvalité istället då! :)



Tack för denna gång kära familj! Vi ses väl igen i slutet av mars eller så.

Äntligen har jag fått några minuter att scrappa på och det är väl klart som #%&#/(¤# att skrivarpatronen tar slut och dessutom skriver jag fel årtal.. men men, jag trixade till det för hand och det får vara så, som ett dåligt exempel för att jag ska komma ihåg att alltid ha extra patroner hemma (åtminstone en svart).
En till LO kommer det bli med förklaringen till hur hon blev sån datanörd (kan väl inte vara föräldrarna va????) ;-)
Trevlig helg!

Det tog lite tid, men nu har jag äntligen fixat bilden på Téa och elefanten.
Téa fick den här fina gungelefanten av morbror Jonas i julklapp. Hon är så mallig för att hon kan gå upp på den själv och gunga.

Téa är väldigt glad i Gabriel, det blir mycket pussar och kramar och man får vara med för det blir lite mycket av varan också ibland. Först var det lite trixigt, Téa visste inte riktigt hur hon skulle vara nu när det kommit en ny bebis i huset och det får man ju förstå - det måste varit en enorm chock för henne men redan nu märker man att hon vant sig och det är skönt.

Jag är fortfarande väldigt väldigt trött. Första natten var inatt med lite sammanhängande sömn om 2+3 timmar. Kan det fortsätta så så har man snart fått en hygglig rutin iaf. Efter att Gabriel fyllde sin blöja ordentligt med svart skräp igår kväll så verkar han må prima, äta bra och sova bra så vi får hoppas att det håller i sig.

Ikväll ringde en kvinna från Vi Föräldrar för en intervju. Jag blev tillfrågad av barnmorskan vid förlossningen om jag kunde tänka mig att ställa upp på en intervju och det hade jag inget emot. Artikeln ska handla om förlossningsrädsla och hur man på olika sätt har tacklat den. Vi är tre stycken som intervjuats och som tagit till lite olika grepp för att hantera den. Ska bli jätteintressant att få läsa och en fotograf ska skickas ut. Bäst jag bokar tid hos frissan imorgon så jag hinner bli lite fräsch i håret. ;-)

Annars tror jag att hormonerna börjar fjanta runt i kroppen. Nicko tog Téa och gick över till sina föräldrar och helt plötsligt kände jag mig otroligt ensam och övergiven, trots att jag i vanliga fall bara brukar njuta av en stund för mig själv i lugn och ro. Gabriel sov, allt var tyst... Nä, vara själv är inte riktigt min grej idag iaf så jag fick skynda efter. Det är väl vanligt på dag tre efter förlossningen att man har stora gråtardagen men jag är väl lite seg och tar det idag. Fast jag är inte särskilt ledsen.. faktum är att jag NU börjar fatta hur go liten kille Gabriel är och vilket privilegium det är att få ha två friska och härliga barn.. iofs en anledning att få gråta åtminstone en lyckoskvätt.

Ja, äntligen är han här lilla stora Gabriel. 31 januari 2006.
4075g. 54 cm lång - en tyst, trött och hungrig kille.

SÅ skönt att väntan är över. Förlossningen gick otroligt snabbt.
Vattnet gick 8,55, strax efter 9 var vi på förlossningen och kl. 11 startade värkarna i en flygande fläng och 13,30 var han ute. Jag hann endast med lustgas trots att jag hade siktat in mig på livmoderbedövning/PCB/Västervikare. Uppenbarligen överlevde jag ändå även om jag även denna gång tyckte att det var en nära-döden-upplevelse att föda barn. Tur att man får ngt fantastiskt ur smärtan ändå.
Kom hem sent igår kväll och visst känner jag mig genomkörd och överkörd av en traktor ungefär så idag har det mest varit soffläge och försöka förstå att man nu är tvåbarnsmor. Helt overkligt!