morfen

Jag hänger inte riktigt med online just nu så förlåt go'vänner för att jag är slarvig med att kommentera i era bloggar. Det är ingenting speciellt, bara vardag och fullt ös med barnen. De är nöjda och glada och vi hittar på lite olika saker som lekparker, promenader och öppna förskola... men kanske har det med mörkret som sänker sig allt tidigare att göra för jag skulle kunna somna samtidigt som barnen.

Nu är månadens räkningar gjorda, storhandling gjord, barnen sover och jag har kollat min mail så natti natti för denna dag!

Kram på er alla!

...har jag varit de senaste två veckorna av Corinne Hofmanns självbiografiska böcker Den vita massajen och Den vita massajens dotter.
     

Den vita massajen - så otroligt fascinerande berättelse. Under en semester i Kenya blir hon alldeles betagen av en svart man,massajkrigaren Lketinga, i traditionella kläder, hår och ansiktsmålning, som hon ser på en färja. Förälskelsen i honom och i Kenya får henne att lämna  sitt hemland och alla ägodelar. Först blir man lite irriterad över hennes naivitet men kan ändå inte låta bli att förundras över hennes mod, styrka och företagsamhet. Hon finner sig tillrätta i Kenya och bushlivet, vilket jag tycker är otroligt intressant att läsa om. Hon kämpar mot malaria och får också under tiden en liten dotter.

Hon tvingas fly från Kenya med sin lilla baby för att klara hälsan och undkomma mannen som blivit alkoholiserad och mycket mycket svartsjuk. I Den vita massajens dotter berättar hon om återanpassning till ett västerländskt liv och även om den inte tar upp kulturkrockar så ser hon Schweiz med nya ögon och hur kämpigt det kan vara att som ensamstående mamma få allt att gå ihop i vardagen. Hon har fortfarande kontakt med sin kenyanska familj och berättar om hur den första boken kommer till och blir mottagen.

Jag rekommenderar såklart dessa böcker!

Jag ska också köpa den sista boken om hennes besök under filminspelningen av den första boken (jag har inte sett den) och om att återvända till Kenya.
 

Nu har jag bara en faktabok kvar på hyllan att läsa så jag skulle vilja ha lite skönlitterära lästips!

När barn och myggor är tysta ska man ana att något skumt är på gång...





Téa fick för sig att testa nya kritorna till griffeltavlan på Gabriel. Hela baksidan av huvudet och nacken har också vackra blå ränder... lite tribal-aktigt sådär.
 
Jag kunde inte annat än skratta åt hennes oskyldiga upptåg. Gabbe var nöjd som fick Téas uppmärksamhet, annars brukar han tjoa högljutt. Knäpp som man är sliter man fram kameran istället för att bära honom till badkaret - det kan ju vänta. ;-)

Varför kan barn inte bara sitta stilla när man ska ta ett porträtt? ARGH! Av ca 40 bilder blev dessa två bäst. Antingen så försvann han ur bild eller försökte äta upp kameran. Tålamod.... 1..2..3..4....100

Nu har jag kladdat så mycket skisser och annat i min almanacka som ligger bredvid datorn så jag tyckte det var bäst att jag fixade en anteckningsbok för enbart scrap. Efter att först ha pyntat med primablommor, stansade blommor, chipboardblommor och chipboardbokstäver så slutade det ändå med en väldigt enkel framsida:  




Ligger lite lågt med scrapverkstan just nu, ungarna är småhängiga och jag har varit kass i magen i tre dagar med feber. Ska bara ta det lugnt idag och se om man kan skrapa ihop lite krafter inför helgen så att man orkar göra något hela familjen eventuellt.

Idag var Téa och jag på Hoppis & skuttis (Friskis & Svettis) för första gången. Jag anmälde oss för ett par veckor sedan i tron om att Téa skulle älska det - musik, barn och rörelser, hopp, lek och dans. Vi gick in i salen och det spelades Bolibompamusik och det började genast rycka i benen på Téa. Hon dansade och var helt i sin egen värld. Sedan satte gympan igång, musiken höjdes och fröken hade mikrofon som lät högt. Vi började röra oss i takt med musiken och promenerade i ring med korta och långa steg, på hel fot och på tå. Mitt i promenaden ställer hon sig och stortjuter, det var inget kul längre - massor av okända barn, massor av stora mammor och pappor som flängde runt och stojade med sina barn. Med Téa på höften försökte jag röra mig ändå och vi myste och skrattade, men så fort jag försökte ställa ner henne så började tjutet.

Jag vill inte pressa henne för tycker hon inte att det är kul så tycker hon inte och det var mest för hennes skull jag ville göra detta, träffa barn och röra sig till musik för träna för min egen skull kan jag göra på egen hand. Hon är en ganska känslig liten tjej och hon ska få ett par söndagar till på sig att känna efter om detta är ngt för henne eller om hon helt enkelt är för liten.

Ibland så biter man ihop och tar sig igenom en vecka bara. Téa har inte varit några problem men Gabbe är som en skruv och sover ibland väldigt dåligt... och då sover ju jag dåligt men måste ändå orka fixa för två små barn hela dagarna, från 6.30-21.00 är jag mamma... sedan kanske eventuellt det blir lite tid över till mig, Anna... tills Gabbe vaknar på natten och tycker att livet, tänderna, upplevelser som ska sorteras eller växtvärk bara är pest. Det är inte lätt att vara en liten kille på 7 månader.. och ibland är det inte heller alltid så lätt att vara 32 år gammal mamma.. ;-)

Jag har fått spunk hemma om dagarna denna vecka, jag orkar inte se de här tråkiga väggarna, sofforna som är sköna men fullständigt fel, hela dagarna. Ibland hinner jag se lite Dr Phil på eftermiddagarna på dansk tv3 mellan matningar men man blir mest dyster av att höra om alla "disfunctional families". Så veckan har varit ganska aktiv, måndag öppna förskolan, tisdag öppna förskolan, onsdag minns jag inte, torsdag lunch med nära vän, fredag en sväng till Coop Forum på Hisingen med fika och rulltrappsåkning. Vem behöver Liseberg när det finns rulltrappor? Téa har inte upptäckt det förrän nu, att man åker upp och ner, hon sitter ju för det mesta i vagnen eller så är det hiss som gäller - men WOW vad roligt hon hade. Kanske man borde ta med kameran nästa gång.

Hursomhelst så handlar en del dagar om att bara räkna ner timmarna. Det låter hemskt för jag njuter av att vara mamma och få vara med mina barn hela dagarna - men ibland blir jag bara helt enkelt trött på vardagen och tycker att det är superskönt när Nicko kommer hem från jobbet.