morfen

När jag kom in på dagis idag med barnen så stog det med röda, stora, bokstäver "Det går magsjuka på avdelningen".
Det där är ju skräck-ord för mig med min spyfobi och jag övervägde att vända i dörren. Tog ett par andetag tänkte återigen att vi går, men så kan man ju bara inte flippa ur inför sina barn. Det är Gabbes tur att få presentera sin favoritbok på samlingen, en favoritbok som han fått välja här hemma och ta med sig till dagis - det kan han ju inte behöva missa.

Jag pratade med personalen och fyra barn hade insjuknat sen igår.. så mina barn har troligtvis redan blivit smittade om de har otur. Jag känner mig som en dålig mamma som utsätter mina barn för att bli smittade och jag känner mig orolig för att de ska bli dåliga och att jag också kan bli smittad.

Min fobi har blivit värre igen. Den kom när jag var omkring åtta, fick magsjuka och kräktes intensivt en hel kväll och en hel natt. Efter det blev jag rädd. I tonåren blev det ännu värre och jag fick panikångest ett tag som jag absolut kan koppla ihop med rädslan för att kräkas. Det fanns en tid när jag inte kunde säga ordet kräkas ens. Jag vet inte om det är ett onomatopoetiskt ord - ett s.k. ljudhärmande, men så kändes det iaf och därför kunde jag inte säga det, att säga ordet spy var lättare - hade inte lika äcklig klang.

Min fobi kom tillbaks med full kraft för två år sedan efter att ha varit borta och delvis borta under många år, det var i november/december och vi var tre tjejer som satt och gjorde julkort. Den ena tjejen meddelade dagen efter att hon insjuknat på natten och jag räknade ner timmarna tills jag var i säkerhet igen, 72 timmar. Först blev jag så arg på henne att hon hade varit här och fluktat sina baciller - det var min reptilhjärna som talade. Det är klart att hon inte kunde veta att hon skulle bli sjuk, det var ju för fan synd om henne men allt handlade helt plötsligt om mig - fobier är egocentriska. Jag kunde absolut inte sova dessa dygn och jag kunde knappt äta, jag kallsvettades och var orolig hela tiden.

Det här tar sig inga rimliga proportioner!
Jag undrar hur en kognitiv terapi för kräkfobi skulle te sig. Får man sitta med en terapeut och försöka kräkas? *fniss*

Jag tröstar mig med att jag klarade mig när barnen hade det i höstas.. och två veckor senare fick jag problem med magen av annan karaktär men med illhållande och kraftigt illamående, så lite ironiskt mitt i allt är det.

Att andra kräks av andra anledningar än magsjuka/vinterkräksjuka, det gör mig inget, då kommer det ju inte drabba mig. Jag har läst på MASSOR om att kräkas.  När jag var tonåring läste ruskiga texter om hur skadligt det kan vara att spy, att man till och med skulle kunna dö av den ansträning det utgjorde för kroppen. Om jag hade haft ett sunt sinne till ämnet så hade jag ju tolkat att det rörde äldre och väldigt svaga människor, men nej då - det hade absolut med Anna herself att göra - det var som om det stog direkt skrivet till mig. Jag skulle dö om jag kräktes! Det tror jag inte längre.. som tur är, men det här är nåt jag måste försöka jobba med och få en rimlig balans till.

Tjofadderittan!
/Anna